Äggförsäljning på järnvägen
Jag åker inte så ofta tunnelbana, oftast hamnar jag fel och virrar till det. Det är egentligen ganska trist att åka tunnelbana i Stockholm. Där sitter vi rad på rad, bredvid varandra och det stora nya fenomenet är att i princip ALLA gammal som ung knappar på sina Iphones. Jag som inte ens äger en Iphone och knappt använder mig av mobil brukar roa mig med att studera människor. Lite i smyg för himmel om man råkar få ögonkontakt. Risken är att personen reser sig och flyttar till en annan plats eller börjar snurra med ögonen. Himmel och pannkaka någon råkade titta på just dig! Eller som när jag tappert försökte studera in en sångtext och satt där med mina noter i famnen. Nyfiket sneglade du på mig, du som satt bredvid men inte vågade du fråga. Tänk om du också var en körsångare. Vilket fint möte det klunde ha blivit, om du hade vågat.
Men en dag händer det. Något händer på tåget. En hel vagn ler, en hel vagn börjar prata och skratta. En atmosfär av lycka sprider sig bland oss. Plötsligt för några sekunder har vi något gemensamt alla vi som sitter där. För det är då du stiger på tåget, i dina färglada kläder, din randiga skjorta på längden i rosa och vitt, din gröna tröja och dina byxor som jag tror var blå. Med ett stort pappägg i famnen, en skylt under din ena arm. Du ler och du ser dig omkring. Fångar alla med din blick. Du tar plats där i vagnen. Vi ser upp nyfiket när du ropar vill någon köpa påskägg? Jag har två kvar. De är ekologiska. Du öppnar pappäget och visar stolt upp två vita hönsägg. Ekologiska säger du! Bara två kronor styck. Fler vill köpa men hur transportera okokta ägg?
Du visar din skylt, där det står pris och lite annat.
Så den underbara texten:
Gör mig glad som en tupp köp ett ägg!
Å lyckan är stor. Något har hänt i en tunnelbanevagn, en helt vanlig vardag. Mitt i Stockholm. Mitt i tristessens åkande, mitt Iphones knappandet, mitt i dystra miner och bortseglande blickar. Gemenskapen fortsätter station efter station. Med dig äggmannen ler jag ännu inombords. Jag hoppas du fick dina ägg sålda.
Tills.
Så stiger ni ombord. En familj, bekanta? Fyra människor som hör ihop.
Så stiger du på med din inplastade lapp om en sjuk bror. Du tigger pengar som ingen ger. Vi läser din lapp som ligger skrikande på sitsen.
Jag läser orden som jag många gånger läst.
I ett otal varianter.
Hur många sjuka barn, bröder och systrar finns det?
Jag tvivlar på dig. Jag gör det verkligen. För detta kan inte vara sant.
Hur har du råd att åka om du inte har råd att köpa läkarhjälp till din
bror, ditt barn eller din syster?
Du tackar för inget. Jag berörs men säger inget.
De fyra. De som pratar på engelska, lite på svenska. Fyra människor. Tre vuxna och ett tonårsbarn.
Så börja ni: I have a brother. I olika tonfall uttrycker ni det som stod på mannens inplastade lapp. Ni skrattar och ler. Gör er roliga på en mans bekostnad.
Jag är glad att han stigit av. Inte hör er. Respekten för medmänniskor är borta.
Inom mig rasar dåligt samvete och förtvivlan. För vad vet jag egentligen? Inget.
Det som står på den vita förtryckta lappen, inplastad med foto på en mager man. Sanning eller osanning?
Vem är jag att dömma. Orden tystnar inom mig.
Det sista jag hör innan jag stiger av är:
I have a brother.
